Hur gick det på Lidingö tjejlopp?

Ja. det kan man ju fråga sig så här nästan fyra månader efteråt. Här är en sammanfattning.

Starten: I de lopp jag sprungit tidigare har jag tagit det lugnt i starten. Har inte velat trängas eller ta ut mig för tidigt. Men den här gången hade jag med mig Finaste och han kollade in första delen av banan när en av startgrupperna innan min stack iväg. Och så sa han att det bästa jag kunde göra var att börja med en spurt så jag slapp fastna i flaskhalsen när startfältet smalnade till en liten grusväg. Så jag började helt enkelt med en spurt och kom iväg jättebra!

Loppet: Men efter starten blev det snabbt jobbigt. Det är STOR skillnad på att springa flackt och i kuperat. Min vanliga taktik, att hitta ett jämnt och skönt tempo som jag kan njuta i, kunde jag glömma. Det var tufft. Det kändes jättelångt mellan varje kilometermarkering. Men jag njöt varje gång jag sprang om någon och försökte att släppa på i alla nedförsbackar. Sen kom Abborbacken. Då var jag faktiskt tvungen att gå lite. Vid typ 8 kilometer var det också en ganska lång och brant backe som jag nog också hade gått i om inte Finaste hade stått just där. Han hejade på mig och sprang med mig upp för backen så jag klarade den och blev dessutom så glad att jag fick ny energi. De sista kilometrarna kändes därför ganska lätta och jag spurtade i mål också.

Tiden: Blev dock lite retlig, en timme och en sekund! Tänk om jag bara hade sprungit liiiiite fortare, då hade jag kommit in under en timme! Men jag är ändå nöjd med tanke på att jag sprang en minut fortare än på Topploppet som ju är en flack bana.

Efteråt: Trött, men inte så farligt. Kramade om min kompis A som också satsar på en Tjejklassiker och tackade Finaste för bästa supporten. Kände mig nöjd och stolt.

Söndag bild0115- kl14,41Jag var uppenbarligen glad och energisk under loppet trots att det var jobbigt.

IMG_1927Jippie, ett steg närmre en Tjejklassiker! Bara tre lopp kvar…