Mindre än en vecka till Tjejvasan

Senast jag åkte längdskidor var den 31 januari. Sedan kom plusgraderna och det här är den enda snö jag har sett de senaste veckorna.

bildSå inför Tjejvasan har jag åkt längdskidor totalt fyra gånger. Det är också så många gånger jag åkt längdskidor någonsin. Som längst har jag åkt 7,5 kilometer. Nu är ju Tjejvasan tre mil, så jag har tänkt att jag får förlita mig på min allmänna grundkondition och hyfsat vältränade kropp. Tyvärr har detta förfallit något de senaste veckorna eftersom jag först jobbade som en galning förra veckan och den här veckan har jag varit förkyld.

Det här är verkligen inte den uppladdningen jag hade tänkt mig. Men jag har bestämt att jag ska klara det här. Jag har ju trots allt sju timmar på mig att ta mig i mål och så länge jag inte skadar mig så ska det gå. Jag får helt enkelt förlita mig på envisheten och hoppas på att jag har vilat mig i form.

Och om jag trillar så kan jag åtminstone tänka på att det gör till och med proffsen.

Jag har skaffat mig en PT

bildDet här är Nicklas. Han är från och med förra veckan min personliga tränare. Inte bara min såklart, men en gång i veckan de närmsta veckorna ska han plåga mig med tunga styrkeövningar för överkroppen – rygg, bål, axlar, armar- och andra övningar som man kan göra med bland annat gummiband, kettlebells, TRX och kroppen som redskap.

Första gången spanade han in min teknik, styrka och rörlighet. Det mesta var inte så dåligt alls, men det finns saker att förbättra. Igår, vid vårt andra möte, körde han ordentligt med mig och min arma överkropp. Till exempel gjorde vi den här övningen Jag frustade och svor och frågade honom om han var galen vid mer än ett tillfälle. Men det är en stor fördel att ha någon som pushar när man egentligen vill ge upp.

Idag har jag träningsvärk mest överallt i överkroppen. Men jag hoppas också att jag ska bli lite bättre på att staka i skidspåren. Det ska jag öva på imorgon, efter att jag har testat bastuyoga!

Nu ska jag lära mig att åka längd

IMG_2331Imorgon är det exakt en månad till Tjejvasan. I förra veckan fick jag panik eftersom jag insåg detta och samtidigt varken hade köpt skidor eller ens lärt mig åka ännu. Dessutom var det knappt någon snö i Stockholm.

Men efter ett besök på Bromma Skidsport är jag i alla fall kittad. Det blev längdskidor Fischer Lady Vasa (ja, lite töntigt men de funkade faktiskt bäst), skor Salomon Vitane 8 och  stavar Salomon Equipe Vitane 60 Carbon. Förutom själva utrustningen har jag också köpt tunn och bekväm vindjacka, mössa, handskar och strumpor. 

IMG_2333Jag är taggad och laddad och som tur är har det kommit lite snö och dessutom sprutats på en del konstsnö i spår runt om Stockholm. Men, jag måste ju lära mig att åka också. Så jag har kontaktat två företag som har skidskolor och hoppas på att kunna ta en lektion den här veckan. Sen är det bara att ge sig ut och nöta.

Som bonus ska jag lägga lite tid varje vecka i den här maskinen…

IMG_2336Stakmaskinen på SATS. Kolla här om du vill veta hur man använder den. Jag testade den för första gången igår. Herrejösses vad jobbigt. Fyra minuter orkade jag. Fyra! Med pauser!

Nu tänker jag att jag kanske borde satsa på att träna upp helt andra saker inför Tjejvasan. Som pannben, vilja och jävlaranama. Det lär behövas mest av allt.

Hur gick det på Lidingö tjejlopp?

Ja. det kan man ju fråga sig så här nästan fyra månader efteråt. Här är en sammanfattning.

Starten: I de lopp jag sprungit tidigare har jag tagit det lugnt i starten. Har inte velat trängas eller ta ut mig för tidigt. Men den här gången hade jag med mig Finaste och han kollade in första delen av banan när en av startgrupperna innan min stack iväg. Och så sa han att det bästa jag kunde göra var att börja med en spurt så jag slapp fastna i flaskhalsen när startfältet smalnade till en liten grusväg. Så jag började helt enkelt med en spurt och kom iväg jättebra!

Loppet: Men efter starten blev det snabbt jobbigt. Det är STOR skillnad på att springa flackt och i kuperat. Min vanliga taktik, att hitta ett jämnt och skönt tempo som jag kan njuta i, kunde jag glömma. Det var tufft. Det kändes jättelångt mellan varje kilometermarkering. Men jag njöt varje gång jag sprang om någon och försökte att släppa på i alla nedförsbackar. Sen kom Abborbacken. Då var jag faktiskt tvungen att gå lite. Vid typ 8 kilometer var det också en ganska lång och brant backe som jag nog också hade gått i om inte Finaste hade stått just där. Han hejade på mig och sprang med mig upp för backen så jag klarade den och blev dessutom så glad att jag fick ny energi. De sista kilometrarna kändes därför ganska lätta och jag spurtade i mål också.

Tiden: Blev dock lite retlig, en timme och en sekund! Tänk om jag bara hade sprungit liiiiite fortare, då hade jag kommit in under en timme! Men jag är ändå nöjd med tanke på att jag sprang en minut fortare än på Topploppet som ju är en flack bana.

Efteråt: Trött, men inte så farligt. Kramade om min kompis A som också satsar på en Tjejklassiker och tackade Finaste för bästa supporten. Kände mig nöjd och stolt.

Söndag bild0115- kl14,41Jag var uppenbarligen glad och energisk under loppet trots att det var jobbigt.

IMG_1927Jippie, ett steg närmre en Tjejklassiker! Bara tre lopp kvar…

 

Dags för Lidingö tjejlopp!

IMG_1844

 

Jag började löpträna i slutet av våren. Eller ja, då var det intervaller i form av långsam jogg två minuter och gå en minut som gällde. Sen började jag jogga allt längre och gå allt mindre, tills jag sprang upp mot en mil. Sen började jag köra intervaller. När vi åkte ut med båten sprang jag, i Trosa och Västervik till exempel.

När vi var i USA sprang jag också. Längs stranden i Santa Barbra och längs stranden från Santa Monica till Venice till exempel. Och längs vattnet i San Francisco som ni kan se på bilden. Sen kom vi hem och förra helgen sprang jag en mil i Topploppet. Tiden på 1,01 var jag inte särskilt nöjd med men det var strålande sol och ett skönt lopp.

I dag är det dags för mitt stora mål – Lidingö tjejlopp. Jag känner mig peppad men inte i toppform. Uppladdningen den här veckan har varit dålig, alldeles för mycket stress, för lite sömn och mat. Och banan är tuff med många backar, så jag är nervös. Dessutom gillar jag inte att springa när det är det minsta kyligt, som det har blivit nu.

Men som tur är känner jag ingen press på att klara en viss tid och jag vet att jag kan vara envis och att jag är starkare än jag tror. Jag vet att jag klarar att ta mig i mål. Sen är det bara tre tävlingar kvar tills jag har klarat en Tjejklassiker!

”Ät mindre och träna mer” – eller individuella kostråd

Idag slog rapporten ”Mat vid fetma” ner som en splitterbomb i nyhetsflödet. Expressen, Aftonbladet, SVT, SR, Svenska dagbladet, Dagens nyheter, Dagens medicin är några av de medier som har tagit upp rapporten som SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, har gjort.

Deras oberoende expertgrupp har granskat en stor mängd studier som gjorts på kost vid fetma. Av ett stort antal har de valt ut 68 studier som håller hög kvalitet. Dessa har de sedan tittat på och dragit slutsatser av.

Det som har blivit mest uppmärksammat är att lågkolhydratkost kortsiktigt (under 6 månaders uppföljning) leder till bättre viktnedgång än traditionell lågfettkost. Dessutom visar ingen forskning att lågkolhydratkost är skadlig för hälsan genom till exempel förhöjda skadliga blodfetter, snarare visar forskningen att de som äter lågkolhydratkost får en höjning av de goda blodfetterna samt ett stabilt, lågt blodsocker. Jag som har skrivit mycket om lågkolhydratkost är inte det minsta förvånad.

Men rapporten säger också att på lång sikt (12 månader eller mer) spelar det ingen roll vilken kost eller diet man väljer . På lång sikt har de alla samma effekt och viktminskningen tenderar att plana ut. Det beror gissningsvis på att folk tenderar att återgå till sin tidigare onyttiga kost efter ett tag, tror experterna. I en intervju i SVT säger en av experterna, Jonas Lindblom, att vi antagligen behöver mer individuella kostråd för att få bästa resultat. Att de som absolut inte vill vara utan kolhydrater kanske inte ska välja LCHF till exempel. Jag som har intervjuat folk som har gått ner i vikt med i stort sett alla metoder som finns är inte heller förvånad över denna slutsats. Det går att gå ner i vikt på fler än ett sätt.

I en chatt på SVT säger Jonas Lindblom också: ”Rådet att äta mindre (och röra sig mer) upplever inte jag som särskilt konstruktivt. Bättre ge råd som tillåter en att äta sig mätt, och som man kan hålla i det långa loppet. Rapporten visar att ”Råd” om olika koster är ungefär lika effektiva, alltså inte så stor skillnad.” Det här tycker jag är intressant och jag tycker det är hög tid att vi både börjar se kostråd vid övervikt som något mycket mer individuellt och som något mer komplext än ”Ät mindre och rör mer på dig”.

Just det där rådet, ”Det är väl bara att äta mindre och röra mer på sig”, är något som jag har stört mig på ganska länge. De som säger det kompletterar det gärna med någon kommentar om att det bara gäller att använda sunt förnuft.  Inte alltför sällan uttalas detta av folk som aldrig har varit överviktiga eller av tränings/hälsoprofiler. Jag tycker att det är nedlåtande mot de som är överviktiga eller feta. Tror ni inte att de har hört detta tidigare? Tror ni inte att de har försökt? Det som funkar för en person som alltid har varit smal och alltid har tränat kanske inte funkar för någon som är fet och otränad.

Det är dessutom ett helt värdelöst råd. Äta mindre – hur mycket mindre då? Och ska det inte tas hänsyn till att kroppen reagerar olika på till exempel 100 gram snabb pasta med ketchup och 100 gram kött med spenat. Träna mer- hur mycket mer då? Och vad ska man träna? I ”Mat vid fetma” rapporteras dessutom att träning har betydligt mindre effekt på viktnedgång jämfört med ett kostbyte. (Men att träna har andra bra hälsoeffekter, så det är självklart en fördel att motionera ändå.)

Jag tycker att vi från och med nu kan kasta det menlösa rådet ”Ät mindre, träna mer” i papperskorgen tillsammans med fördomarna om lågkolhydratkost och istället börja se kost och viktnedgång för vad det är – individuellt och komplext.

Hur går det med löpningen då?

Jo tack, mycket bra! Mitt mål har varit att köra två pass i veckan, ett längre pass i jämnt tempo och ett kortare med intervaller. Det har jag mer eller mindre lyckats med, jag sprang till och med tre gånger under båtturen. Det är verkligen ett smart sett att se sig om på nya ställen och det är kul att springa på andra vägar än de gamla invanda.

IMG_1589 I Västervik sprang jag en fin runda på lite över sju kilometer.

IMG_1620Och I Trosa sprang jag längs ån, cirka fem kilometer.

I Klintemåla blev det intervaller och backträning samtidigt på slingriga och backiga småvägar. Bra träning för Tjejlidingöloppet!

Och häromdan sprang jag typ en mil längs Södermalm! Första gången jag sprungit så långt sedan 2011, hurra! Det var inte ens särskilt jobbigt och det måste bero på de där jobbiga intervallerna. Nästa vecka siktar jag på att springa längre än en mil. Vem vet, det kanske till och med blir hela Södermalm runt?

 

Intervaller på egen hand

Löpning

 

Igår sprang jag mina första intervaller på egen hand. Så mycket jobbigare när man inte har en grupp att bli peppad av. En-minuts intervallerna var evighetslånga. Och både 30-sekundarna och 15-sekundarna var väldigt många. På slutet var jag hela tiden övertygad om att just den intervallen jag sprang skulle vara den sista. Det trodde jag i säkert sex intervaller.

Det som kändes bra var ju att jag faktiskt sprang snabbt ibland. Jag log lite nöjt varje gång jag spurtade förbi någon som satt på en bänk och föreställde mig hur de tänkte ”Oj, vilken fart hon har!”. Fast det kändes inte lika häftigt när jag toksprang förbi någon och sekunden senare började gå eller småjogga.

Fast det viktigaste av allt, jag klarade faktiskt det! Visserligen var vissa intervaller mer jogg i måttligt tempo än spurtlöpning och mellanjoggen mer några gångsteg och sedan låååångsam jogg. Men något att förbättra måste man ju ha!

När jag var klar joggade jag en bit och sen gick jag, jag brukar alltid varva ner genom att gå sista biten. Men igår när jag hade börjat gå så kändes det så långsamt. Då spurtade jag i 200 meter, fram till min port. Det är kanske korta distanser som är min grej. Synd att det inte finns så många 500 meters lopp för amatörer bara.

Löpning

Aerobicdöden och utomhustrenden

Det var aerobic som räddade mig från ett stillasittande vuxenliv. Under gymnasietiden, på estetiska programmet med inriktning dans, insåg jag att jag inte kommer att bli en dansare. Då började jag så smått att träna aerobic och step på Gerdahallen i Lund. Upptäckte att det var ju lite likt dans, hur kul som helst och dessutom jobbigt.

Några år efter studenten utbildade jag mig till instruktör på Gerdahallen, började med ett pass i veckan, vikarierade på desto fler. Aerobic och step blev ännu roligare! Efter tre år på folkhälsovetenskapliga programmet på Malmö högskola jobbade jag heltid på Gerdahallen och hade, om jag minns rätt, fyra klasser i veckan. Plus två yogaklasser. Mitt liv var uppfyllt av denna träning.

Så flyttade jag till Stockholm, 2007. Här var inte klasserna lika bra tyckte jag, varken på Eriksdalsbadet där jag först tränade eller på Sats. Visst fanns där en och annan bra instruktör men kvaliteten var ojämn. Och det var inte så kul att gå tillbaka till att bara vara vanlig tränande. Jag började helt enkelt träna annat. Spinning till exempel, som jag först avskydde.

Nu har jag insett att min väg bort från aerobic stämmer väl överens med hur den allmänna trenden ser ut. Till hösten kommer inte Sats att ha kvar några aerobic- eller stepklasser, förutom dansvarianterna. Allt mer sällan hör man talas om folk som tränar aerobic, åtminstone i Stockholm.

Det pågår hela tiden olika träningstrender. Många kortlivade (slidemattan, känguruskorna, piloxing, jukari fit to flex osv). Också finns det trender som blir mer långlivade, som aerobic, yoga och crossfit, som jag tror kommer finnas med ett tag till. Det som jag tror blir långlivat är sådant som kan utövas av många, är enkelt att ta till sig, kan varieras mycket och som går att anpassa till olika nivåer.

Det som jag verkligen tycker har exploderat de senaste åren är det här:

UtegymUtomhusträning i alla dess former. Löpning såklart. Men framför allt har annan utomhusträning kommit stort. Det byggs utegym här och var, och det är ofta mycket folk på Eriksdals utegym när jag går eller springer förbi. Det tränas militärträning, som Nordic Military Training, och stenåldersträning. Sats kör crosstraining utomhus. Flera av mina kompisar som är instruktörer kör pass utomhus och det finns diverse företag som satsar på utomhusklasser. Friskis och svettis var minsann före sin tid med sin utomhusgympa, som fortfarande är populär.

Det här med utomhusträning borde jag nog pröva på lite mer. Kanske blir min nya grej? Åtminstone kan jag tänka mig att träna ute mer på sommarhalvåret, för på vintern är det inte en chans att jag svettas utomhus. Det blir också intressant att se hur länge den här trenden håller i sig.